Paus

Imorse tassade jag upp tidigt och gjorde mig iordning helt utan sällskap, väldigt tyst i det väldigt tysta huset.

Lite senare var det nästan som vanligt förutom att idag var det jag som sa hejdå i dörren. Med en liten klimp av lycka- och vemodsblandning i magen körde jag till ett möte. 

För några timmar fick jag vara den andra Annika, den som också är mamma men har en annan titel på visitkortet.

Det blev en liten paus från sjukstuga och allt annat här hemma. Skönt att komma hem och mötas av kramar fulla med kärlek, som om fyra timmar vore en oändlighet.

Att ta ett steg bort är verkligen det enklaste sättet att uppskatta och se det man har närmst.